• Start
• Utställningar
• Galleriet
• English summary

→ Utställningar



Temat: trä, stenar och människor.

Trä, stenar och människor

Minimaler av monumentaler - Utställning

Carl Axling arbetar med symbolspråk i denna konstutställning där verken är minimala skulpturer i trä och sten - formade av händer. En bärande tanke är att det levande (människorna) formar något estetiskt ur det oorganiska (sten) och det organiska (trä).
Vi får också erkänna att det är roligt att fylla rummet - rymden - med något materiellt. Det är lustfyllt att flytta på luft, att ta plats... från något annat. Och att slutligen omfördela blickar.

Människan är alltings mått
Utställningen kan ses som ett förord till den stora utmaningen att skala upp de minimala verken till monumentala skulpturer.

Skala är ett intressant begrepp inom konsten. Det blir ändå intressantare när verken är materiella, för då inkluderas även så påtagliga områden som hållfasthet, svängningstider och produktsäkerhet.

Skala

---

Avtrycket

Det lilla kan göra avtryck i det stora. Som en lega för rådjur. Som ett fågelbo för skatan. Som en sänka för entropin.

Tyngd kan också vara ett abstrakt begrepp. Det skapar minne.

Staketet

Besökarens öga ser att ”här finns något”, men staketet hindrar känseln från att undersöka detta något. Därmed skapas en spänning mellan att tillåta och förbjuda, mellan att locka och hindra, mellan att skydda och utmana.

Samspelet mellan föremålet, staketet och besökaren blir ett fält av olika krafter. Styrkeförhållandena mellan dem är inte givna. Hur påverkas de om staketet inte längre är fysiskt?

Pelaren

Stenen ligger i träets hålighet. Är den fri, fångad eller gömd? Fri med utsikt, tillåten att lämna platsen när som helst. Fångad och instängd på grund av höjden över marken. Gömd och säker för faror från jord och himmel.

Vi är alla stenar i livets pelare.

Plankorna

De står bredvid varandra. Många ursprung, varierande uppväxtförhållanden och skilda karaktärer. Olika och stolta tillsammans – som elever på ett klassfotografi.

Eller bokryggar i en hylla.

Stolen

En sten skulle kunna berätta för vinden vad stillhet är.

Rutorna

Inte ett schackbräde, utan många färger. Inte ett rutat papper, utan handgjorda oregelbundenheter. Inte ett plattbelagt torg, utan ett landskap med topologi.

Den inte perfekta upprepningen skapar estetiken. Det skavda och nötta vittnar om användning.

Modifierade rutor

Sedd ovanifrån påminner Rutorna om Paul Klees målning "Alter Klang" från 1929.

Även ramen är gjord av trä

Verket är en vedstapel sedd rakt framifrån. Längden på vedträna är okänd och betraktaren får inga ledtrådar. Istället lyfts ändträet fram. De regelbundna årsringarna dekonstrueras till bågar. Grenarnas cirkulära tvärsnitt fragmenteras till sektorer, trianglar eller månghörningar.

Olika träslag förser formerna med variation i färgsättningen samtidigt som naturens egna färger ger en tillbakahållen palett.

Vi associerar vidare med hjälp av verkets titel. Ved består av trä. Andra saker kan också bestå av trä, till exempel grötskedar och hus. Alltså mer eller mindre bearbetade artefakter av materialet trä. Ved är på sin höjd sågad, huggen och torkad. Allt i syfte att passa i en eldstad, brinna och avge energi. Så, motivet är ved. I verkligheten består ved av trä. I det aktuella fallet är verkets material detsamma som den avbildade vedtraven har i verkligheten, det vill säga trä.

Och nu erinrar vi oss verkets titel igen: även ramen är gjord av trä. Det är inte alltför avlägset att tänka sig en sönderbruten ram som fyra vedträn. En tankekedja som kanske till och med är självklar för en betraktare som ogillar ”konstig” konst. ”Går det att elda upp skräpet? Ja, men då finns det ju i alla fall någon mening med det .” Om inte estetisk tjänlighet så i alla fall praktisk nytta.

Bäcken

I klyftans botten har en bäck runnit. Nu är bara stenarna kvar. En bro går över den torrlagda bäcken och binder samman klyftans båda sidor.

Bara Näcken nedströms vet vad bäckens svaga men uthålliga ström har fört med sig. Vem vågar gå på bron idag?

Gruset

Grusade förhoppningar blir byggmaterial i nästa dröm.

Vid iordningställandet av detta verk brukar jag få frågan hur mycket grus det ska vara i lådan. Jag svarar att om det är en optimists grusade förhoppningar, så ska det vara råge. Dels därför att optimisten har så många förhoppningar som aldrig förverkligas, dels för att det behövs mer material till optimistens alla storslagna drömmar. Och inga kottar i botten som utfyllnad...

Händerna

Och de lyfte stenen
mot himlen.
Och solen värmde
den svarta stenen.
Och stenen värmde
de kalla händerna.
Och minnet av allas händer
höll elden vid liv.

Störningen

En liten störning förmedlas, deformeras eller förfinas – åtminstone förändras – innan eller medan den skickas vidare till nästa mottagare. Så upprepas förloppet, itererar men inte som en ren kopia, utan utvecklad som i evolutionen. De olika färgerna bidrar till den horisontella rörelsen.

Den som vill, ser viskleken i verket – en social verksamhet gestaltad i trä, färg och form.

Pärlan

I ett skal av trä ligger en sten och hoppas att den ska omvandlas till en pärla. Hoppet må gnistra och drömmarna må ha vingar, men stenar är redan skogens pärlor.