→ Galleriet
“Det finns en hel värld
mellan verket och väggen.”
Galleristerna
Ett inramat ingenting är mer än ingenting.
Ramens estetik
En tavlas plana yta upphör vid dukens kant. Denna kant kan utvidgas till en ram. En sluten ram fungerar som ett fönster. Ett fönster mot konsten eller verkligheten? Åt vilket håll öppnas fönstret – motivet kanske betraktar oss? Eller sitter ramen runt en spegel?
På altarskåpen från medeltiden är det svårt att avgöra var målningen slutar och ramen tar vid. Så integrerad var ramen i målningen. Då tillverkade konstnärerna sina egna ramar.
När den härskande eliten skaffade sig stora egendomar och slott, började speciella yrkesmän tillverka ornamenterade och skulpterade ramar i trä för att passa in i de överdådiga slottsmiljöerna.
På 1800-talet hängdes tavlorna mycket tätt på väggarna – ofta kant i kant. Motiven konkurrerade med varandra. Ett sätt för konstnären att öka sitt revir och ge sitt verk en omgivande neutral yta var att göra ramen mycket bred.
Hål i ramen
Döda valnötsträd blev angripna av larver som gjorde gångar i träet. På 1930-talet i USA användes detta träslag för ramar. För att få bort larverna behandlades virket med ånga och sedan torkades det i ugnar. Träet fick då en vacker textur och lyster. Maskätna ramar blev så populära att vissa konstnärer borrade hål i vanligt virke för att efterlikna naturen. Det tillförde ramen ett litet mått av tomhet – ett steg mot en betydelselös ram?
Ramen runt en tavla är påtagligt fysisk. Den utgör gränsen mellan konstverket och omgivningen. På så sätt hamnar ramen i ett ingenmansland – den tillhör inte väggen och den tillhör inte verket, men är ändå inte oberoende av dem. Så det bor en motsättning i ramen. Den kan fånga betraktarens blick och leda in den i motivet. Den kan också vara så överväldigande att betraktaren fäster blicken bredvid motivet.
Eller ska ramens funktion reduceras till ett praktiskt sätt att ordna upphängningen?