Galleri FrausOculi

Galleri
FrausOculi

Lignumkören

Det började med en duo

Lignella gnolade medan hon tänkte, medan hon diskade och medan hon väntade på bussen. Det spred upprymdhet. Det var som om en bubbla av livsglädje sakta snurrade runt henne.

Lignus tyckte om att lyssna på musik. Tonerna kunde göra teater och film av hans känslor. Och omvänt, ansåg Lignus, kunde han berätta om sina känslor och tankar när han spelade ett instrument eller sjöng.

Det var lätt att lägga märke till Lignella, eftersom hon nynnade så glatt var hon än befann sig. Lignus var en av många som gärna ville vara i Lignellas muntra närhet. En dag vid busshållplatsen fick han chansen att berätta för henne att han själv gärna sjöng i duschen och i gångtunnlar. Efter en stunds samtal om sång och toner, föreslog Lignella att de skulle sjunga tillsammans på en kulle i parken.

Men först behövde de öva. De bestämde att träffas nästa eftermiddag i en gångtunnel där de kunde sjunga lite ostörda med fin akustik. De träffades flera gånger i den där gångtunneln. Övningarna gick bra. De kom överens om ett par sånger som passade att sjunga på en kullen i parken.

Sång i gångtunnel

Lignus och Lignella (till höger) övade att sjunga tillsammans i en gångtunnel.


Sång på kullen

Lignella och Lignus bestämde att träffas på kullen i parken klockan tre nästa eftermiddag. De skulle inte annonsera sin lilla konsert, utan bara gå upp på kullen och sjunga. Sedan skulle de gå därifrån åt var sitt håll. Det var planen.

Nästa dag närmade sig två personer kullen i parken. Klockan var fem i tre. Det var inget ovanligt med det. Prick klockan tre möttes de två personerna högst uppe på kullen. De stannade. De hälsade på varandra. Sedan tog de upp var sitt papper ur fickan. De tittade på papperet, de tittade på varandra och sedan började de sjunga. Det var ovanligt. Det var så pass ovanligt att flanörerna i parken stannade, vände sig mot kullen och lyssnade. De såg förvånat på varandra. Deras frågande miner antydde en viss osäkerhet. Minerna gick snabbt över i leenden. Människor längre bort från kullen styrde stegen mot kullen. Både sången och ansamlingen av andra människor väckte nyfikenhet.

Lignella och Lignus sjöng med allt större entusiasm vartefter de såg antalet lyssnande människor öka runt kullen. Förmodligen tänkte de ”publik”.

De höll ut den sista tonen extra länge. Sedan stod de tysta en stund och hämtade andan. Då började människorna applådera. Lignella och Lignus bugade, stoppade ner notbladen i sina fickor och gick åt var sitt håll genom publiken. ”Bravo”, ropade en man i beige rock. ”Vi vill höra mera nästa vecka”, viskade en dam i röd hatt till Lignella när hon passerade.

Det var då Lignella bestämde sig för att bilda en kör.

Sång på stenkullen

Lignus och Lignella (till höger) sjöng på stenkullen i parken.


Vad är musik?

– Vad är musik? var det första Lignella sade när hon mötte Lignus.
– Ljud, svarade Lignus – även han utan att inleda med ett ”hej”.
– Alla ljud?
– Nej, inte buller.
– En trumma bullrar. Och i en paus hörs inga ljud alls.
– Ok, nu blev det svårt, sade Lignus. Så intressant!

Det måste Lignella också ha tyckt, för hon var tyst en lång stund medan hon tänkte.
– Konstnären Marcel Duchamp bar in vardagliga föremål på museerna och kallade föremålen konst, sade Lignella. Duchamp ansåg att ett föremål placerat i ett konstnärligt sammanhang är konst. Musik är ju konst, så då kan vi definiera musik: det är det som kompositören kallar musik.

Det syntes på Lignus att den tanken orsakade resonans i hans hjärna.
– I så fall kan vi utvidga definitionen till att även det som lyssnaren kallar musik är musik.
– Aha, finns det fler grupper som behöver vara med i definitionsarbetet? frågade Lignella.
– Att definiera saker kan ibland vara svårt, även för enkla saker, sade Lignus. Filosofen Ludwig Wittgenstein insåg svårigheten och använde begreppet spel som exempel. Vad är det som alla spel har gemensamt? frågade han och kom fram till att det finns ingen gemensam egenskap. Ett visst spel kan ha samma egenskaper med några andra spel, men inte med alla spel. Och sedan får man nöja sig med den luddiga gränsdragningen. Han kallade principen för familjelikhet.
– Det låter som en bra lösning även för att definiera musik, sade Lignella.

Vad är musik?

Lignella och Lignus diskuterade definitionen på musik.