Galleri FrausOculi

Galleri
FrausOculi

Lignumkören

Det började med en duo

Lignella gnolade medan hon tänkte, medan hon diskade och medan hon väntade på bussen. Det spred upprymdhet. Det var som om en bubbla av livsglädje sakta snurrade runt henne.

Lignus tyckte om att lyssna på musik. Tonerna kunde göra teater och film av hans känslor. Och omvänt, ansåg Lignus, kunde han berätta om sina känslor och tankar när han spelade ett instrument eller sjöng.

Det var lätt att lägga märke till Lignella, eftersom hon nynnade så glatt var hon än befann sig. Lignus var en av många som gärna ville vara i Lignellas muntra närhet. En dag vid busshållplatsen fick han chansen att berätta för henne att han själv gärna sjöng i duschen och i gångtunnlar. Efter en stunds samtal om sång och toner, föreslog Lignella att de skulle sjunga tillsammans på en kulle i parken.

Men först behövde de öva. De bestämde att träffas nästa eftermiddag i en gångtunnel där de kunde sjunga lite ostörda med fin akustik. De träffades flera gånger i den där gångtunneln. Övningarna gick bra. De kom överens om ett par sånger som passade att sjunga på kullen i parken.

Sång i gångtunnel

Lignus och Lignella (till höger) övade att sjunga tillsammans i en gångtunnel.


Sång på kullen

Lignella och Lignus bestämde att träffas på kullen i parken klockan tre nästa eftermiddag. De skulle inte annonsera sin lilla konsert, utan bara gå upp på kullen och sjunga. Sedan skulle de gå därifrån åt var sitt håll. Det var planen.

Nästa dag närmade sig två personer kullen i parken. Klockan var fem i tre. Det var inget ovanligt med det. Prick klockan tre möttes de två personerna högst uppe på kullen. De stannade. De hälsade på varandra. Sedan tog de upp var sitt papper ur fickan. De tittade på papperet, de tittade på varandra och sedan började de sjunga. Det var ovanligt. Det var så pass ovanligt att flanörerna i parken stannade, vände sig mot kullen och lyssnade. De såg förvånat på varandra. Deras frågande miner antydde en viss osäkerhet. Minerna gick snabbt över i leenden. Människor längre bort från kullen styrde stegen mot kullen. Både sången och ansamlingen av andra människor väckte nyfikenhet.

Lignella och Lignus sjöng med allt större entusiasm vartefter de såg antalet lyssnande människor öka runt kullen. Förmodligen tänkte de ”publik”.

De höll ut den sista tonen extra länge. Sedan stod de tysta en stund och hämtade andan. Då började människorna applådera. Lignella och Lignus bugade, stoppade ner notbladen i sina fickor och gick åt var sitt håll genom publiken. ”Bravo”, ropade en man i beige rock. ”Vi vill höra mera nästa vecka”, viskade en dam i röd hatt till Lignella när hon passerade.

Det var då Lignella bestämde sig för att bilda en kör.

Sång på stenkullen

Lignus och Lignella (till höger) sjöng på stenkullen i parken.


Vad är musik?

– Vad är musik? var det första Lignella sade när hon mötte Lignus.
– Ljud, svarade Lignus – även han utan att inleda med ett ”hej”.
– Alla ljud?
– Nej, inte buller.
– En trumma bullrar. Och i en paus hörs inga ljud alls.
– Ok, nu blev det svårt, sade Lignus. Så intressant!

Det måste Lignella också ha tyckt, för hon var tyst en lång stund medan hon tänkte.
– Konstnären Marcel Duchamp bar in vardagliga föremål på museerna och kallade föremålen konst, sade Lignella. Duchamp ansåg att ett föremål placerat i ett konstnärligt sammanhang är konst. Musik är ju konst, så då kan vi definiera musik: det är det som kompositören kallar musik.

Det syntes på Lignus att den tanken orsakade resonans i hans hjärna.
– I så fall kan vi utvidga definitionen till att även det som lyssnaren kallar musik är musik.
– Aha, finns det fler grupper som behöver vara med i definitionsarbetet? frågade Lignella.
– Att definiera saker kan ibland vara svårt, även för enkla saker, sade Lignus. Filosofen Ludwig Wittgenstein insåg svårigheten och använde begreppet spel som exempel. Vad är det som alla spel har gemensamt? frågade han och kom fram till att det finns ingen gemensam egenskap. Ett visst spel kan ha samma egenskaper med några andra spel, men inte med alla spel. Och sedan får man nöja sig med den luddiga gränsdragningen. Han kallade principen för familjelikhet.
– Det låter som en bra lösning även för att definiera musik, sade Lignella.

Vad är musik?

Lignella och Lignus diskuterade definitionen på musik.


Ljud

Lignella och Lignus talade om ljud som det ter sig i fysiken.

Partiklar, strängar, stavar eller andra föremål kan vibrera. Vibrationerna överförs till luften och transporteras vidare. När luftmolekylerna svänger fram och tillbaka på trumhinnan, analyserar hörselorganen och hjärnan tryckvariationerna. Hjärnan presenterar analysresultatet som ”ljud”.

Ljud kan transporteras i andra material än luft. I järn färdas tryckvariationerna till och med snabbare än i luft. Genom att lägga örat till rälsen kan man höra tåget vara på väg innan man hör tågljudet via luften. I luft är ljudhastigheten 340 m/s. I järn är den 5000 m/s. Och om du har chansen att lyssna i en diamant – över 15000 m/s.

För att ljud ska transporteras, krävs ett material som kan förtätas och förtunnas.
– På månen finns ingen atmosfär, sade Lignella. Där kan ingen höra dig sjunga.

Ett ljud som består av en enda ton kan beskrivas med frekvens och amplitud. Frekvensen är tonhöjden, det vill säga hur många gånger materialet svänger fram och tillbaka varje sekund. Amplituden är tonstyrkan, det vill säga mycket materialet rör sig. Ju större rörelsen är, desto starkare låter tonen.

En ton med fast frekvens och amplitud låter statisk. Genom att variera frekvensen en aning upp och ner, uppfattar människan ett vibrato. Genom att variera amplituden en aning upp och ner, uppfattar vi det som tremolo.

För att göra ljud än mer intressant, kan frekvensen ändras i steg enligt en musikskala. Vi kan också låta tonen starta snabbt eller långsamt. Vi kan låta tonen klinga av snabbt eller långsamt. Vi kan fylla på med flera toner – med olika frekvens – som ljuder samtidigt. Då börjar ljudbilden bli så pass komplex att vi närmar oss musik.

Den som lyssnar alltför analytiskt "hör inte musiken för alla tonerna". När toner blandas på ett speciellt, sätt uppstår en systemeffekt i hjärnan – musik.
– Musik är större än fysik, sa Lignus.

Ljud

Bredvid ett bautahorn av metall talade Lignella och Lignus om ljud i fysiken. Ingen luftpelare i hornet svängde, så det var en tyst miljö att samtala i.


Rösten

Röst En av de blivande körmedlemmarna var läkare. Hon berättade för Lignella och Lignus om rösten som ljudalstrare.

När vi talar eller sjunger skapar lungorna och andningsmusklerna en luftström. Tar vi i från tårna så är även bukmuskler, diafragma och revbensmuskler inblandade. Luftströmmen pressas mellan två slemhinneveck - stämbanden. "Vindstyrkan" är mellan 10 och 50 meter per sekund. Då vibrerar stämbanden. Ljud uppstår. Ljudvågorna passerar genom svalget, munnen och näsan. Där uppstår resonans som både förstärker och påverkar klangen hos ljudet. Resonans innebär att vissa frekvenser förstärks och andra försvagas.

Många av dessa håligheter är givna, men olika hos människor. Det är desas kaviteter som ger rösten en individuell klangfärg.

Formen hos munhålan och svalget kan påverkas med muskler i tungan, läpparna, gommen, underkäken och svalgväggarna. Människan kan alltså med vilja styra håligheterna där resonans sker. Hon kan även styra lufttrycket från lungorna och stämbandens spänning. Därmed öppnas möjligheten att viljemässigt skapa toner och artikulera språkliga ljud. Det vill säga möjligheten att sjunga och tala.

En körmedlem visade hur en utandning med ansats från tårna kan skapa en ton som hörs vida omkring utan elektrisk förstärkning.


Stämmor

Hur många sångare måste ingå i en grupp för att den ska kallas kör? Två sångare kallas duett. Sedan kommer trio, kvartett, kvintett, sextett och septett. Ingår åtta sångare i gruppen kan den kanske börja kalla sig kör – eller i alla fall ”liten kör”.

Många röster ger starkare ljud och fylligare klang än en solosångare. När alla i kören sjunger samma toner samtidigt har kören en stämma.

Somliga människor har ljusa röster och andra har mörka. Varje röst har ett visst frekvensomfång. Det omfattar vanligen två oktaver. En rösts omfång beror på i kroppsliga förutsättningar i form av stämband, hals och resonansrum och på hur skolad rösten är.

De olika röstlägena kan utnyttjas som stämmor i en kör. Vuxenkörer har stämmorna sopran, alt, tenor och bas. Stämmorna överlappar varandra ungefär en halv oktav. Damer sjunger vanligen i stämmorna sopran eller i alt. Herrar sjunger i tenor eller i basstämma.

En körs ljudbild börjar likna en orkesters komplexa karaktär när stämmorna sopran, alt, tenor och bas sjunger olika toner, till exempel som i ackord, och inte bara toner i skilda oktaver.

Med många körmedlemmar som sjunger i flera stämmor behöver kören samordna ljudstyrka, intonation, röstklang, vibrato, tempo och frasering. För det krävs att alla lyssnar på varandra och sedan anpassar sig till hur de andra låter.

När alla i kören sjunger samma stämma, men börjar på olika ställen, kallas det "kanon". När körer sjunger utan ackompanjemang av musik kallas det att sjunga ”a cappella”. När en kör sjunger ett kortare verk tillsammans med en solosångare och orkester kallas det ”cantata”.

Bas, tenor, alt och sopran

Fyra körmedlemmar placerade sig på en klaviatur för att visa vilka toner de fyra stämmorna bas, tenor, alt och sopran skulle kunna sjunga.

Sjunga i flock

Någonstans på savannen samlas unga och gamla runt elden i skymningen. Nomadstammens alla medlemmar är där. Elden är skyddet mot rovdjuren. Några yngre män börjar röra sig rytmiskt runt elden. Kvinnorna klappar en stadig takt med händerna. De äldre männen sjunger rytmiska ramsor av symboliska ord. Trumslagarna förstärker takten.

Sången, rytmen och dansen manifesterar gruppen: här är ensam svag och gruppen stark. Att röra stora muskler i takt – att dansa tillsammans – knyter sociala band. Att sjunga tillsammans och att röra sig i flock skapar sammanhållning. En ensam människa på savannen är ett byte. De som har dansat tillsammans har överlevt.

Det här hände för 30 000 år sedan på den afrikanska savannen. Det här händer idag på samma savann. Det här händer i världens alla delar idag fast i andra former. Människor samlas för att sjunga, dansa och spela musik. Det skapar gemenskap och styrka. I det moderna samhället en styrka som behövs, inte för att med eldens hjälp hålla rovdjuren borta, men för att klara mentala påfrestningar. Och för att skapa glädje och lycka.

Sång runt elden

Några av körmedlemmarna sjöng runt en sprakande eld. Basstämman fick agera trummor: hum-ba-baa-la-la. De övriga stämmornas toner flög som eldflugor i natten. Ett tag rörde sig kören och flammorna i takt. Det dova ljudet i fjärran var inte lejonens rytande, utan mullret från motorvägen.


Lyssna

För en kör som framträder är lyssnaren den viktigaste personen. Att kunna bjuda lyssnare på en estetisk upplevelse är en ynnest. Så vad är det då lyssnaren upplever vid en levande konsert? Hörseln och synen tar in allt som händer i lokalen. Alla intryck smälts samman med lyssnarens förväntningar, erfarenheter och sinnesstämning.

Känseln är inblandad i upplevelsen. Höga, ljudliga och dissonanta klanger kan uppfattas som fysiskt skärande. Bastonernas vibrationer känns i magen.

Luktnerven kopplar direkt till hjärnans centrum för känslor, amygdala, och till hjärnans lagringsplats för nya minnen, hippocampus. Det är därför minnen så lätt väcks till liv av dofter. Därför påverkas den musikaliska upplevelsen av vilka dofter lokalen, sångarna och publiken sprider.

När alla sinnens signaler samsas i hjärnan kan lyssnaren leva sig in i musiken, ryckas med och bli delaktig i musicerandet: klappa takten, sjunga med, röra sig i takt med musiken, gråta eller stampa takten med foten. Allt detta ger återkoppling till kör och musiker och en positiv uppskattningsspiral kan börja snurra.

Även körsångaren är en lyssnare. Hon hör sig själv sjunga. Lyssnandet på de andra i kören är av stort värde för att var och en ska kunna anpassa sin sång till en samklingande enhet.

Konserter är inte bara en ljudlig företeelse, utan också en social sammankomst. Att lyssna tillsammans skapar en stark vi-känsla: de många små lågorna från höjda cigarett-tändare i en dunkel arena, de dansande ungdomarna framför scenen, handklappet när gospelkören ökar tempot, allsång och stående ovationer.

Efter karantän och social isolering under corona-epidemin berättade musiker att det var svårt att etablera kontakt med publiken vid de första spelningarna. De verkade som om både musiker och publik hade glömt hur man beter sig på en livs levande konsert. Alla behövde öva upp det sociala samspelet mellan musiker och publik.

Att lyssna är en upplevelse

Det självklara sinnet för musik är hörseln. Men alla sinnen bidrar till musikupplevelsen. Att några molekylers rörelse där ute i luften kan skapa ledsamhet, lugn eller glädje i en människa är en fantasieggande händelsekedja.


Örat

Ytterörat är en tratt som bäst fångar ljudet framifrån för hinder dämpar höga frekvenser mer än låga. Och vi har två öron, som nås av ljudet vid olika tidpunkter. Dessa två egenskaper gör att vi kan avgöra varifrån ljudet kommer.

En ung och frisk människa kan uppfatta frekvenser mellan 20 och 20 000 Hertz. Hörselgången är cirka 3 cm. Den ger en resonans vid 3000 Hertz. Vid den frekvensen är örats känslighet störst.

Ljudvågorna kommer in i ytterörat och transporteras till trumhinnan, som börjar vibrera. Vibrationerna överförs till hörselsnäckans vätska i innerörat via benen hammaren, städet och stigbygeln. Längs hela snäckans vägg finns 30 000 hörselhår.

Inne i hörselsnäckan blir tryckvariationerna olika stora på olika platser beroende på ljudets frekvens. Tillräckligt stora tryckvariationer sätter några hörselhår i rörelse. Läget på de hörselhåren skickas via hörselnerven till hjärnan. På detta sätt kan örat spalta upp frekvensinnehållet i ett ljud. Hörselhåren vibrerar kraftigare ju starkare ljudet är. Även den informationen skickas ut på hörselnerven. Hjärnan analyserar nervsignalen och presenterar ett ”ljud”.

Det är inte bara bäckar som brusar. Innerörat saknar blodkärl för att undvika störande brus från blodcirkulationen.

Kanske har du gått längs en havsstrand och hittat en stor snäcka uppspolad i sanden. Då satte du nog snäckan till örat och hörde havet brusa, trots att det var vindstilla. Förmodligen tog du hem snäckan med det vackra ljudet. Och när du satte snäckan till örat där hemma i vardagsrummet hörde du också havet brusa.

Fast det du egentligen hör är ett sammelsurium av ljud från ventilation, trafik, radio och grannarnas slammer som läcker in i snäckan och studsar runt. Jadå, det är de bekanta stående vågorna igen: vissa frekvenser förstärks och andra försvagas i utrymmen där resonans kan uppstå. Precis som i örats snäcka. Och förresten, du behöver inte hålla en så komplicerad form som en snäcka intill örat. Ett dricksglas ger också en bruseffekt. Om det är havet, vattenledningen eller ett frekvensutsnitt av omgivningens ljudspektrum som du hör, får din fantasi avgöra.

I innerörat finns en snäcka

Snäckans spiralform är ett sätt att skapa en lång tunnel i ett kompakt utrymme. Innerörat använder den konstruktionsmodellen för hörselsnäckan med alla sina hörselhår.


Roller

Att sjunga i kör är ett lagarbete. Flera sångare samarbetar i en stämma. Och flera stämmor samarbetar i ett körverk. Och runt kören behövs en infrastruktur för att kören ska kunna öva och framträda.

Ett fotbollslag blir inte framgångsrikt utan lagledare, tränare, materialförvaltare, ekonom, marknadsförare... Av samma anledning behöver en kör många rollinnehavare förutom körsångarna.

Körledaren leder det musikaliska arbetet och väljer repertoar, planerar och leder repetitioner, planerar konserter och leder framträdanden. Körledaren leder dessutom det sociala samspelet i kören. Den breda kompetensen hos körledaren handlar om allt från musik till att veta var omklädningsrummen på konsert-turnén ligger.

Körledaren är ofta körens dirigent. Att dirigera handlar om att genom medvetet kroppsspråk formulera och förmedla sina musikaliska intentioner, både under repetitioner och framträdanden.

Kören kan bjuda in en gästdirigent för att för att bredda repertoaren och skapa lärande. Gästdirigenten är ofta mer inriktad på det musikaliska än det sociala.

Kören kan också bjuda in solister eller en hel orkester när körverket så kräver.

För att stötta kören med ekonomi, administration och marknadsföring finns kanske en förening. Då tillkommer ytterligare människor som ska ingå i körens samarbete, nämligen styrelsens alla rollinnehavare.

Medlemmar som samarbetar i ett lag har en speciell gruppdynamik. För att lagets resultat ska bli större än summan av de enskilda medlemmarnas bidrag behövs ett överenskommet mål och kommunikation. Rollerna samverkar i arbetsflöden. En tydlig organisation och väl beskrivna arbetsflöden skapar gemensamma förväntningar. När allt detta fungerar, känner körmedlemmarna glädje och musikalisk lust. Och efter en konsert blir kvittot publikens applåder och kanske jubel.

Varje gång en ny medlem ska introduceras påverkas relationerna och maktfördelningen i kören. Gruppdynamiken blir särdeles tydlig när konflikter uppstår, till exempel när en körmedlem sjunger falskt eller när en körmedlem behöver uteslutas. Det är just för att körsång är en social aktivitet som så många människor uppskattar att sjunga tillsammans.

Mångas bidrag skapar körens välljud

Många människors kunskap bidrar till att en kör skapar glädje och välljud.


Körhistoria

I antikens Grekland ingick musik i teaterföreställningar, i hyllningar till idrottsmän och i fester till gudarnas ära. Ofta var det en kör som sjöng. Detta hände alltså flera hundra år före vår tideräkning. Men att sjunga tillsammans för att fira en lyckad jakt eller ingjuta mod i stammens medlemmar är nog en lika gammal sedvänja som mänsklighetens historia och har förekommit i alla kulturer.

Under medeltiden utvecklades den gregorianska sångstilen till flerstämmig körmusik i Europa. Den romersk-katolska kyrkan tog in den i sina mässor.

Att sjunga tillsammans, så kallad kollektiv sång, kan ske spontant, medan körsång kräver planering, samordning, repetitioner, disciplin och organisation. Därmed var det bara resursstarka personer som kunde arrangera de stora tillställningarna som körsäng innebar. Dessa personer fanns inom kyrkan, hoven, klostren och militären.

Under 1600-talet uppfanns och utvecklades noter och kyrkoorglar. De blev verktyg för samordning och disciplin. Och kören kunde bli än med professionell.

Under de senaste 200 hundra åren skapade den urbana borgerligheten nya rum för körsång: konserthus och teatrar. Kören kompletterades med solosång och orkester och klev in på operascenen. Körer började höras i skolaulor och i folkrörelsernas samlingslokaler. Studentsångare samlades inom universiteten. Och nu för tiden är körsång ett sätt för många att umgås.

Körer finns i hela historien

Körer har funnits i alla mänskliga sammanhang. Lignum-kören bidrar i den traditionen.


Musikens delar

För att njuta av musik behöver vi bara lyssna. Människans hörsel och hjärna ger de förutsättningar som behövs. Ovanpå dessa finns omedvetet inlärda uppfattningar om vad som är ”bra” musik. Vi får alltså olika musikpreferenser beroende på i vilken del av världen vi växer upp. Vi tycker om vissa musikstilar för att vi är vana vid att höra dem. Vi lär oss vilka tonsteg som är behagliga i en följd av toner, vilka ackord som samklingar, vilka klangbilder som är njutbara och vilka rytmer som får benen att spritta. Det är därför inte så konstigt att människor tycker olika om ballader, flamenco, jazz, joddling, opera, pop, raga, symfoni och orientalisk musik med kvartstoner.

Om vi trots allt vill lyssna på ett djupare plan, så finns det begrepp för att analysera musikens delar. Exempel på dessa begrepp är tonhöjd, klangfärg, dynamik, rytm, melodi, harmoni och form.

Tonhöjd är grundtonen hos ett ljud. En ren sinusvåg som svänger 440 gånger per sekund motsvarar tonen ”ett-strukna a”. En sådan ren ton låter torr och tråkig. Ett musikinstrument eller en sångröst adderar övertoner till grundtonen och plötsligt blir ljudet njutbart.

Klangfärg hos en röst eller ett instrument bildas av övertonerna. Tonen ”ett-strukna a” hos en sopran och på ett piano har samma grundton – frekvensen 440 svängningar per sekund – men övertonernas sammansättning är olika i rösten och i pianot. Klangfärgen är ljudets fingeravtryck.

Dynamik är variation i ljudstyrka – från knappt hörbart till öronbedövande ljud. Alla sångare och instrument har ett visst omfång av ljudstyrka. Genom att utnyttja omfånget kan en kompositör, musiker och sångare skapa spänning i ett verk.

Rytm är musikens grundpuls och beskriver regelbundenheten i hur tonerna fördelas i tid och hur de betonas. För att musicera i grupp och sjunga i kör krävs någon form av puls. En förutsägbar rytm kan synkronisera musikerna och sångarna.
Eldflugor kan synkronisera sina ljusblixtar. En viss grodart kan synkronisera sina kväkanden. Gibbonapor kan låta i duett. Vissa fåglar kan härma varandra i takt. Att hålla takten kräver en avancerad hjärna och är därför ovanlig i naturen.

Melodi är en sekvens av organiserade toner.

Harmoni har att göra med välklingande tonföljder och ackord. ”Välklingande” antyder en värdering och därmed blir harmonibegreppet kulturellt beroende. I musikhistorien finns regler för hur toner skulle arrangeras i tid och i ackord för att låta ”bra”. Dessa regler har ändrats vartefter de olika musikepokerna har avlöst varandra.
Det har också funnits regler för hur det inte får låta. Den medeltida kyrkan förbjöd intervallet c–f#. Det var så dissonant att det måste vara djävulens verk.
När dur och moll började uppfattas som tonarter, definierade harmonin regler för ackordföljder. Under de senaste hundra åren har till och med motsatsen till harmoni skapats: disharmonin med tolvtonsmusiken som ett tydligt exempel. Idag blir vi inte förvånade om verk innehåller icke-musikaliska ljud såsom dammsugarsurr och ljudet av tunnelbanedörrar som stängs.

Form är både en ram och en stig att följa för kompositören. Därmed skapas kända förväntningar hos lyssnaren. Varje tidsepok har haft sina egna formideal, till exempel mässa, motett, madrigal, opera, preludium, fuga, kantat, oratorium och sonat. Och symfonin med sina oftast fyra delar: en inledande snabb sats, följt av en långsam sats, en litet mer fristående sats och sist en snabb final. Eller blusens tolv takter. Och när det finns en form och regler, kan kompositören eller musikern gå utanför formen och bryta mot regeln för att skapa spänning. Och sedan befria lyssnaren från sin anspänning genom att återgå till ritningarna och regelboken.

I samspel behöver man hålla takten

För att hålla takten behövs hörsel, ljudanalys och muskelstyrning – i realtid. Många delar av hjärnan behöver samarbeta för att klara detta. En metronom kan hålla takten med enbart mekanik.


Akustik

Konsertlokalen och publiken är en del av kören. Så tänker dagens ljudskapare.

Det ljud som går i rät linje från ljudkällan till lyssnarens öra kallas direktljud. Det ljudet står för ljudkällans karaktär.

Ljudvågor som studsar i lokalen ger efterklang, som inom vissa gränser gör ljudupplevelsen fyllig eller mäktig. Det blir tydligt i badrum och gångtunnlar, som kan väcka vokalistlusten hos vem som helst. Hårda material gör att det mesta av ljudvågens energi finns kvar efter studsen. Mjuka material absorberar mycket energi. Så i varje studs absorberas en del av ljudvågens energi och till slut klingar ljudet ut helt och hållet.

Ljudvågornas studsar och absorption påverkas av lokalens utformning och material i väggar, tak, fåtöljer och textilier – olika för olika frekvenser. Efterklangen står för konsertlokalens karaktär.

Om efterklangstiden blir lång uppfattar vi det som eko.

Sångarnas placering på scenen påverkar hur ljudet fördelas i lokalen och bland publiken. Kören kan stå i halvcirkel eller andra bågformer, i en eller flera rader och i olika höjd. Stämmorna kan stå på olika ställen i dessa former. Till och med notbladen påverkar hur ljudet studsar.

Publiken är en del av ljudmiljön. Människors kroppar sprider ljudet. Publikens kläder dämpar efterklangen. Den befolkade konsertlokalens karaktär är annorlunda än den tomma lokalens.
– Det är vad jag kallar delaktighet, sade Lignus en gång när han satt i publiken.

En del av akustiken sitter i väggarna.

Med porösa material kan ljudarkitekten dämpa efterklangen till en behaglig nivå i en lokal med hårda väggar.


Taktpinne

Nej, det går inte lika bra med en blompinne. Och inte med en pekpinne heller.

En taktpinne ska synas längst bak i kören. Därför är den ofta vit.
En taktpinne ska kännas behaglig i dirigentens hand. Den ska erbjuda balans i taktslagen och gärna litet auktoritet. Den ska tåla att slås mot dirigentpulpeten. Pinnen kan ses som en förlängning av dirigentens hand.

Sångare och musiker behöver spela i samma tempo. Att åstadkomma det innan notskriften var fullt utvecklad var svårt. Därför behövde någon leda framförandet – en dirigent. Under flera århundraden dunkade dirigenten en tung käpp i golvet framför kören och orkestern. Ibland var käppen stålskodd. Det gällde för dirigenten att hålla koll på var han dunkade käppen: att råka dunka på en egen tå fick allvarliga följder på tempohållningen.

Ett alternativ till käppen var en rulle notblad eller en fiolstråke som dirigenten slog mot notstället. Kompositören Carl Maria von Weber introducerade taktpinnen 1817.

En del dirigenter använder ingen taktpinne. Att leda med eller utan taktpinne är ett personligt val.

Dirigentens rörelse med taktpinnen

Dirigenten markerar taktslagen i 4-takt med att först röra taktpinnen neråt. Det andra taktslaget är en elegant sväng till vänster. Det tredje en lika elegant sväng till höger. Och slutligen en båge upp till ursprungsläget. Detta rörelseschema signalerar var i takten musiken befinner sig.